Jag måste skriva av mig nu. Så jag varnar redan nu för att detta kanske blir ett långt och deppigt inlägg.

Jag saknar mina nära och kära så himla mycket, jag saknar livet. Trots att detta tar slut snart så är det så otroligt jobbigt. Jag vet nästan inte ens om jag klarar av det här fram tills torsdag. Jag vill bara ge upp och fortsätta leva som vanligt, träffa mina underbara vänner, min underbara mamma och mina älskade små änglar (eftersom jag är hos pappa så träffar jag honom varje dag).

Jag känner mig helt tom, kan inte skriva något på arbetet för det kommer inte ut något ur hjärnan. Jag klarar inte av att göra något annat heller för då får jag ångest över att jag inte pluggar.

En av de personer jag saknar mest är min bästa kompis Ioanna som jag vanligtvis träffar nästan varje dag. Nu har jag träffat henna ca 3 gånger på 3 veckor eller något sånt. I alla fall betydligt mycket mindre än vad jag brukar. Och vi har inte gjort något utan bara träffats i någon timme. För att jag ska fungera som människa så behöver jag mina vänner nära mig och just nu känns det som att de är så långt bort som det bara går.

Många kanske tycker att jag bara klagar och gnäller och då får de tycka det, men jag vet bäst själv när jag mår bra och inte mår bra.